Låt oss fortsätta att investera i vår gemensamma välfärd
Måndag den 9 november minns vi de fruktansvärda händelserna på kristallnatten 1938, en natt som tog närmare 1500 människoliv. Dygnen runt den 9 november markerade de tyska nazisterna att de var beredda att använda vilka medel som helst i kriget mot judarna.
I dessa dagar så tänker vi på alla de drabbade på kristallnatten och samtidigt ser vi vad som pågår runt omkring oss i världen, i Europa och i Sverige idag. Människor flyr från sina sönderbombade hemländer och det fruktansvärda kriget. De flyr tillsammans med sina barn för att finna trygghet och möjlighet att skapa sig ett nytt liv.
Sverige står idag inför en rejäl utmaning, hur vi på bästa sätt ska ta emot alla medmänniskor som kommer hit och söker asyl. Grundläggande för all integration tror vi är att just se varandra som medmänniskor. Det är våra framtida grannar, kollegor, vänner och kanske familjemedlemmar.
Motargumenten är många och rädslan över konsekvenserna för vårt samhälle är stor. Låt oss därför se tillbaka. Under 40-talet kom 70 000 ensamkommande finska barn. Vi var då 6,5 miljoner invånare och hade ett betydligt lägre BNP. I år beräknas vi ta emot 30 000 ensamkommande barn. Undersökningar visar att det gått bra för de ensamkommande som tidigare anlänt till vårt land. Den svenska välfärdens framgångshistoria inleddes samtidigt som vi tog emot en mängd flyktingar i anslutning till andra världskriget.
Många människor vill sätta vår gemensamma välfärd mot vår invandring. Ska våra egna äldre inte få den hjälp de behöver? Ska våra egna barn inte få stöd i skolan? Låt oss även här se tillbaka. 1973 tog vi emot människor på flykt från diktaturens Chile vilket gör att vi idag har 45 000 människor med chilensk bakgrund, flest i världen efter Argentina och USA. Detta borde om vi lyssnar på många varit slutet på vår gemensamma välfärd, men inte. 1973 infördes 40-timmars arbetsvecka, året efter kom LAS. 1974 infördes rätten att vara hemma för vård av barn och 1975 infördes vår världsberömda föräldraförsäkring.
Hela 70-talet blev det stora årtiondet för välfärdsreformer i Sverige. Under årtiondet tog vi emot 90 000 invånare från Finland. Utbyggd välfärd eller inte beror inte på om vi tar emot flyktingar. Det handlar om huruvida vi har en vettig politik. Sveriges framgång har byggt på att vi investerar i sådant som vi behöver. Det handlar om att investera i bostäder och kommunikationer men också i människor, i utbildning, hälsa, demokrati och jämlikhet.
1994 fick 82 000 flyktingar från f.d. Jugoslavien asyl i vårt land och blev viktiga kuggar i utvecklingen av välfärden i vårt samhälle. Vi är landet som är känt för vår starka gemensamma välfärd men också för vårt generösa flyktingmottagande, det finns ingen motsättning däremellan.
I år ser ut att bli året då vi tar emot rekordmånga flyktingar men det är också året då vi för första gången på två decennier satsar mycket pengar på att bygga fler bostäder. Det är samma år som ersättningen till arbetslösa höjs, då barn får gratis medicin, föräldraförsäkringen höjs och äldreomsorgen får mer pengar.
Låt oss fortsätta att investera i vår gemensamma välfärd, frigöra resurser för fortsatta investeringar i infrastruktur och i den integration med riktiga jobb som måste till för att inte en ny låglönesektor ska etableras. Vi ska ha en rättvisare fördelningspolitik. Låt oss få till ett förbud mot vinstjakten hos bolagen som ordnar flyktingboenden och hem för ensamkommande. Varenda krona måste gå till själva mottagandet och inte ner i Bert Karlssons fickor.
Vi behöver bli fler och ta vara på den kunskap, energi och engagemang som dessa människor på flykt bär med sig. Den positiva utvecklingen i vårt land och vår kommun hade aldrig varit möjlig utan medverkan från våra nya svenskar. På samma sätt kommer vår framtid vara beroende av att vi tar chansen att välkomna dessa människor som nu får asyl i vårt land och förstår att vi tillsammans kan utveckla vår gemensamma välfärd.
Bertil Dahl (V), kommunalråd Kalmar kommun
Liselotte Ross (V), politisk sekreterare Kalmar kommun
