Fallet Norlandia är ett symtom
Nu har återigen konsekvenserna av vinstjakten i välfärden uppdagats. Historien är den samma, fast bara med andra namn. Denna gång heter företaget Norlandia och äldreboendena Liljan och Ståthållaren.
Norlandia Care Group AB är en multinationell privatägd koncern med säte i Norge. Bolaget har tre affärsområden; patienthotell, förskola och äldreomsorg. Bolagets intäkt var ca. 3 miljarder norska kronor 2015. De största intäkterna kommer från äldreomsorgen i Sverige. Vinsten 2015 blev svindlande 254 miljoner norska kr. Norlandia har köpt upp och expanderat rejält de senaste åren, särskilt på den svenska välfärdsmarknaden. I vintras lade bolaget lägsta anbudet och vann upphandlingen av äldreboendena Liljan och Ståthållaren i Kalmar.
Omgående började Norlandia slimma och hyvla i personalstyrkan. Detta är nu inte så konstigt då syftet med bolaget är att göra vinst. Eftersom Norlandia inte kan få mer intäkter än vad avtalet säger så återstår att minska kostnaderna för att uppnå vinsten. Det är personalen som utgör den största kostnaden och det är i huvudsak där vinsterna kan pressas fram. Affärsmässigt helt logiskt. Medmänskligt rent förjävligt.
Barometern kunde 25/4 avslöja vanvård och kraftigt försämrad 
arbetsmiljö på Liljan och Ståthållaren. Personalen på golvet har länge försökt uppmärksamma bristerna, t.ex. skrivit flera avvikelser, anmälning enligt Lex Sarah och på andra sätt försökt slå larm och bett om personalförstärkning. Svaret från cheferna har varit blankt nej. Istället har chefer kallat in personal för att revidera och försköna rapporterna, ibland till och med dikterat exakt hur avvikelsen ska beskrivas. Och Lex Sarah anmälningen kom aldrig in till Inspektionen för vård och omsorg (IVO). Den stoppades vid chefens bord.
I Norlandia är ensamarbete satt i system. Barometern har pratat med flera i omsorgspersonalen som vittnar om att de äldre ofta tvingas sitta länge och vänta för att få hjälp på toaletten, att de till och med har lämnats liggandes på golvet eller i sin egen avföring. I timmar. Promenader hinns inte med. Vissa äldre har inte fått gå ut på sex månader. Anhöriga bekräftar situationen. Det är helt enkelt för få händer för att tillgodose de äldres behov. På grund av rädsla för repressalier, som att få kicken, vill personalen vara anonyma för media.
Personalbristen gör att de anställda inte hinner sitta ner och lugna äldre med oro och ångest. Detta leder ofta till frustration och vredesutbrott, särskilt hos äldre med demenssjukdom som lätt misstolkar och inte riktigt förstår vad som händer. Som en direkt följd har användningen av lugnande mediciner ökat sedan Norlandia tog över verksamheterna.
Även fast personalstyrkan har reducerats har cheferna lagt på ytterligare arbetsuppgifter på de som kämpar kvar. Cheferna har dessutom plockat bort den viktiga rapporttiden mellan arbetspassen. I affärsvärlden är ju som bekant tid lika med pengar. På ett redan från början underbemannat grundschema ser verkligheten ännu värre ut då flera tjänster är vakanta och vikarie ofta inte sätts in vid sjukdom.
På grund av den pressade situationen har många i personalen redan slutat. Flera av de som kämpar kvar vittnar om stress och symtom på utmattning; de känner en klump i magen när de går till jobbet och går hem gråtfärdiga för att de inte hinner och räcker till. En personal säger till Barometern att hen skäms för att jobba där.
Men det är verkligen inte personalen på golvet som ska skämmas. Skämmas bör däremot ledningen i Norlandia. Skattepengar som skulle gått till en värdig omsorg om de äldre har ägarna istället slussat in till sina privata konton. Moraliskt förkastligt så det förslår, men ännu så länge inte olagligt. Fallet Norlandia är ett symtom på ett sjukt system.
Den största platsen i skamvrån är därför reserverad för politikerna i SD och de andra högerpartierna. Det är de som försvarar och upprätthåller det vansinniga systemet med vinster i välfärden.
Per Gawelund (V)
Sjuksköterska
Läs artikeln i
eller i
