Det råa klassamhället har gjort comeback i Sverige. Ett fåtal rika kan köpa upp slott och attraktiva våningar världen över samtidigt som många, även småbarnsföräldrar, tvingas ut i hemlöshet. Hur har det kunnat bli så här illa?

Det går bra för svensk ekonomi. De senaste decennierna har det skett ett rejält ekonomiskt uppsving. Sveriges samlade förmögenhet är i dag större än någonsin. Men det finns en hake. Rikedomarna har bara tillfallit några få. Sedan början av 90-talet har inkomstklyftorna i Sverige vuxit snabbare och mer än i något annat västland. De svenska miljonärerna blir fler och fler. Även de som kan tituleras miljardär har ökat; från 50 st. 1998 till dagens 178 st.

I toppen på listan över Sveriges miljardärer hittar vi Ikeagrundaren Ingvar Kamprad med hans 655 miljarder. Därefter kommer Stefan Persson (H&M), familjen Rausing (Tetra Pak) och Antonia Ax:son Johnson (Axel Johnsongruppen) tätt följt av fastighetsägare och strebers inom bl.a. IT- och finansbranschen. Även fotbollsproffset Zlatan Ibrahimovic har lyckats kvala in till den här rikemansligan.

Tillsammans äger denna ekonomiska elit över 2 000 miljarder. En smått obegriplig summa. Som jämförelse är det mer än dubbelt så mycket som hela den svenska statsbudgeten för i år. För att göda ha-begäret hos dessa penningstinna blomstrar marknaden för exklusiva produkter såsom privata helikoptrar, specialbeställda bilar och skräddarsydda lyxresor till exotiska platser. Samtidigt har våra trygghetssystem raserats och levnadsvillkoren kraftigt försämrats för alla de med låga inkomster.

Det handlar om pensionärer, ofta kvinnor, som trots ett långt och många gånger slitsamt arbetsliv tvingas leva på en ovärdigt låg pension. Det handlar om föräldrar som hankar runt på lågbetalda, otrygga deltidsjobb och knappt har råd att köpa varma vinterskor till sina barn. Det handlar om de som lever på existensminimum; arbetslösa med obefintlig A-kassa eller sjukskrivna som, trots läkarintyg, nekas ersättning. Det är dessa och andra människor på marginalen som fått betala priset för ett lyxliv för några få.

Så här kan vi inte ha det. Detta var inte tanken med välfärdsstaten och folkhemmet för alla. Tyvärr vågar eller vill inte nuvarande S-ledda regeringen vidta de åtgärder som krävs för att minska klassklyftorna. Socialdemokraterna verkar istället fullt upptagna med att reda ut vad som är vänster och höger i sin ambition att vara ett mittenparti. Vänsterpartiet lider inte av denna villrådiga ängslighet. Vi darrar inte på manschetten för att utmana den ekonomiska eliten.

För det första måste vi bort från ett skattesystem riggat för de rika. Klassklyftorna ökade markant när skatten på arv, gåvor och förmögenhet togs bort. Vänsterpartiet vill därför införa en s.k. miljonärsskatt; en ny och träffsäker form av förmögenhetsbeskattning.

Även många av skatteavdragen är djupt orättvisa. Det gäller inte minst RUT- och ränteavdraget som är designade för att i synnerhet gynna välbeställda och subventionera deras lyxkonsumtion. Dessa skatteavdrag vill vi fasa ut och istället satsa pengarna på utökad hemtjänst för äldre och familjer med särskilda behov.

Vänsterpartiet vill också införa en skatt på finansiell spekulation och göra beskattningen av kapitalinkomster progressiv. Idag är det olämpligt nog mer lönsamt att ägna sig åt spekulation än att arbeta. Och självklart ska det vara lika skatt vid lika inkomst. Det är dags att stoppa skattediskrimineringen av pensionärer, sjuka och arbetslösa.

Alliansregeringen hade under sina åtta år fokus på att drastiskt sänka olika skatten, försämra trygghetssystemen och införa olika typer av skatteavdrag riktade till förmögna. Konsekvenserna av denna politik blev, föga förvånade, skenande klassklyftor och en välfärd i kris. Vad högern förstör måste vänstern bygga upp. Med våra konkreta förslag låter vi de rika bidra mer till välfärden och skapar ett mer jämlikt samhälle. Ett Sverige för alla – inte bara de rikaste.

Per Gawelund (V)
Sjuksköterska

Artikeln är publicerad i