Östling bara symtom på ett sjukt system
Leif Östling meddelade den 22 november sin avgång som ordförande för Svenskt Näringsliv. Något annat beslut hade varit häpnadsväckande. Efter att ha ertappats med fingrarna långt ner i girighetens syltburk och dessutom fällt stötande kommentarer blev det omöjligt för honom att sitta kvar. Östling är osympatisk men egentligen bara ett symtom på ett sjukt system.
Kort resumé. Den så kallade ”Paradisläckan” avslöjade att Leif Östling var en av alla topparna inom näringslivet och politiken som världen över ägnar sig åt aggressiv och systematisk skatteplanering. SVT:s Uppdrag granskning med flera kunde genom läckan uppdaga att över 2 000 rika svenskar undanhåller cirka 43 miljarder varje år från Skatteverket. En hissnande summa. Pengarna skulle till exempel räcka till att anställa runt 103 000 (!) undersköterskor i äldreomsorgen.
Från dokumenten i ”Paradisläckan” framgår att Leif Östling år 2005 satte upp ett offshorebolag i skatteparadiset Malta. De enda syftena med att bilda dylika bolag är att dölja något eller att undfly att betala skatt i sitt hemland. Östling skapade också ett dotterbolag till Maltabolaget. Detta dotterbolag, med säte i Luxemburg, har Östling använt för att bland annat gömma undan aktier till ett värde av runt 30 miljoner kronor.
Leif Östling försvarade att han konsekvent kringgått skattesystemet, att han de facto själv har dikterat sin egen skattesats, med att han tycker skatterna är för höga i Sverige. Till reportern från SVT slängde han ur sig de idag ökända orden ”Vad fan får jag för pengarna?”.
Med detta uttalande avslöjade Leif Östling sitt förakt mot idén om välfärdsstaten Sverige; att var och en bidrar efter förmåga och får tillbaka efter behov. Ett samhälle som gemensamt finansieras av oss alla. Östlings arrogans blev särskilt graverande då han var ordförande i Svenskt Näringsliv; en arbetsgivarorganisation som företräder runt 60 000 privata företag över hela landet. Kritikerstormen lät inte vänta på sig, även från borgerligt håll och andra toppar i näringslivet. Östlings avgång var nu en tidsfråga.
I och med Panamadokumenten förra året och nu Paradisläckan har allmänheten fått insyn i en hemlig och ljusskygg värld. En skrupelfri ekonomisk elit avslöjas i sin iver att maximera sina rikedomar, oavsett vilka juridiska eller moraliska gränser som passeras. Det handlar om penningtvätt, korruption och skattefiffel. En del affärer har varit lagliga men moraliskt tvivelaktiga. Vad gäller just Leif Östling har, såvitt vi vet idag, inte något olagligt kunnat fastslås.
Leif Östling är egoistisk, det tillstår han själv, och har uppvisat ett fullständigt förkastligt beteende. Han verkar lida av en svårartad girighet. Men hans individuella problembild är inte poängen här. Dekadens hos enskilda kan samhället aldrig helt skydda sig emot. Det fallet Leif Östling framförallt visar är att vi har stora och allvarliga systemfel som måste rättas till. Det är många gånger möjligheten, eller som ordspråket lyder, tillfället som gör tjuven.
För det första måste krafttag tas mot det organiserade skattefusket. Det ska vara svårt och olönsamt att slå in på en kriminell eller moraliskt oförsvarlig bana. Vänsterpartiet vill förstärka Skatteverket och öka myndighetens möjligheter att motverka skatteflykt samt återfinna de enorma summor som idag gömts undan i skatteparadis.
Vi vill också ha lagstiftning som tvingar misstänkta företag att redovisa sina räkenskaper till Skatteverket. De institut och banker som deltagit i olaglig aktivitet ska lagföras och eventuellt få sitt tillstånd indraget.
Den borgerliga alliansregeringen var mer intresserad av att jaga svårt sjuka människor än patologiska skattesmitare. Vänsterpartiet vill istället reformera skattesystemet som idag är riggat för de rika och göra livet svårare för fuskare. På så sätt skapar vi ett Sverige för alla – inte bara några få.
Per Gawelund (V)
Femma på riksdagslistan för Vänsterpartiet Kalmar län
Artikeln är publicerad i